Hemma på Mallorca 5
Efter att ha satt oss på cafeterian och fått café solo och vatten, förklarade vi att:
1 Jo, vi är intresserade av lägenheten.
2 Vi vill/kan inte betala vad säljaren önskar.
3 Kan vi komma överens och det inte finns någon nu okänd hake, så kan det bli det en snabb affär.
4 Vi har finansiering och om det blir affär beror alltså på säljarnas vilja.
5 Vårt bud är € xxx xxx
Marlene ringde säljarna, Christer gick undan och ringde banken i Sverige, Annki höll koll på läget och informerade efter hand om vad som hände, Ann kommunicerade vad vi ville ha fram på spanska, engelska och tyska. Vårt bud var för lågt men säljarna var intresserade, de kunde gå ner, men ville ha ytterligare 20000€. Vi var ju rätt förberedda på detta och kunde gå upp 10000€ men förklarade samtidigt att det inte kom att bli fler höjningar från oss, detta pris eller inte!
Säljarna ville naturligtvis ha lite mer, vi var bestämda men förklarade samtidigt att om de gick med på vårt bud kan vi skriva optionsavtal idag och lämna handpeng. Det var nog det senare som avgjorde affären rent psykologiskt, det fanns säkert de som hade varit intresserade tidigare men inte kunde lämna de tydliga besked som säljarna ville ha, här fick de lite mindre men de fick det nu!
Vi kom överens med säljare och ombud om hur affären skulle fortsätta, varför dra på det, alltså: Vi ska köpa lägenhet på Mallorca, och det gör vi ikväll kl. 18:00!
Nu gick ju allt lite fortare än vad vi någonsin kunde tro så det fanns lite ”detaljer” att fixa under eftermiddagen, bland annat hade vi inget spanskt bankkonto och hur får vi fram kontanter till insatsen? Ann undrade om vi hade något önskemål om bank? Nej, vi kände såklart till namnen på ett antal större spanska banker men visste ingenting om hur de var, Ann hade under sin tidigare karriär arbetat på Banca March, en familjeägd bank med gott renommé och med ursprung från Mallorca, det visade sig att de hade ett lokalkontor i Can Pastilla, vi gick dit.
Det lilla bankkontoret har den finaste playa och havsutsikt man kan tänka sig, och där arbetar Silvia. Vi förstod att vi hade en fortsatt bra dag när Ann och Silvia hälsade varandra med ”dos besos” puss, puss. Det visade sig att när Silvia började på banken hade Ann varit hennes handledare men hon hade aldrig varit på detta bankkontor! Ann lämnade oss alltså i goda händer och en timme senare hade vi både konto, Internetbank och Master Card, dock ett konto utan pengar än så länge.
För att få ihop till handpengen måste vi anstränga våra konton med uttagskort till det yttersta, precis som i Sverige går det ju bara att ta ut en begränsad summa per dag. Tillsammans med de kontanter vi redan hade så blev det någon procent av köpesumman, rätt långt ifrån 10 % alltså men vi fick hoppas att det skulle räcka, det fanns liksom inget mer vi kunde göra.
Jo en sak, gå hem till vår lånelägenhet, ta en macka och sen försöka sova en timme, vi var helt slut!
Utsikten från vårt bankkontor på Mallorca, sämre arbetsmiljö kan man tänka sig! Fortsättning följer här!